Jag har alltid funnit det intressant med logik, system och vår teknologi.
När jag var liten fanns det inte så mycket av det slaget att leka med, men däremot
har jag fått växa upp i takt med vår tekniska utveckling. Ett av mina
barndomsminnen är hur hela familjen ser på nyheterna på TV, där man
berättar om den lyckade uppskjutningen av Sputnik 1, och att satelliten
just i samma ögonblick passerade över stockholm. Hela familjen rusade ut
på altanen, och där, såg vi en liten ljuspunkt som rörde sig fram mellan
stjärnorna!
Mycket har hänt sedan dess. Man har landsatt folk på månen, med hjälp av
bland annat en skrattretande liten dator. Astronauterna skrattade dock
inte åt den när det begav sig. Den datorn var inte kraftfullare än mitt
första hembygge.
Jag ville göra en dator som kunde användas för utveckling av
mikroprocessorstyrd utrustning, och som dessutom kunde skapa de EPROM som
skulle behövas. Det var då jag stötte på problemet med hönan och ägget.
Den datorn har jag använt i många projekt, vilka jag kommer att nämna nedan
och på refererade sidor. Innan vi går vidare med de datorer jag haft 'affärer' med vill jag nämna min första programmerbara
enhet, min HP67:a.
Den köpte jag när jag just påbörjat mina universitetsstudier. För den som
inte vet vad en HP67:a är, kan jag nämna att det var Hewlett-Packards
dåtida flaggskepp, en programmerbar räknare. Den använde jag inte
bara till universitetsstudier, utan även till såväl en transistordatabas
som diverse spel.
I slutet av 70-talet började det komma ut hemdatorer som var färdiga, eller
åtmindstone som min UK-101:a, som en byggsats. Den gick inte att köpa i
sverige, men jag köpte den direkt från ett sovrumsföretag i London. Tack
vare ett felprogrammerat Basic-ROM lärde jag mig mycket om den redan innan
den började fungera. Sens moral: köp något trasigt, så lär du dig mer.
Jag gjorde många spel på den datorn, det första hette
Robot och blev snabbt populärt bland traktens
ungar. Mitt största nöje var skrivandet.
Senare blev datorn kärnan i mitt första MIDI-system. Det gick till så att
jag köpte en syntheziser av märket Roland, en Juno-106:a. Jag frågade
försäljaren vad de tre DIN-kontakterna på baksidan var till för, och
fick beskedet att det var till för att koppla ihop syntar med. Knappt
hade jag kommit hem förrän jag kopplade in oscilloskopet där, och
började analysera signalerna. Det dröjde inte länge förrän jag hade
såväl sequensorprogram som automatiska kompositörer. Mina amatörinspelningar
kopierades flitigt och finns nu över hela norden och även i amerika. När
jag lyssnar till så kallade 'New age'-inspelningar finner jag stora likheter
med mina gamla kassetter.
Den andra delen av mitt datasystem var en Texas Instruments minidator värd
omkring en kvarts miljon kronor. Inget jag egentligen hade råd med, men
eftersom jag arbetade på Texas Instruments så skaffade jag mig diverse
fördelar. En mycket trevlig man vid namn Kevin Wheatland arbetade på vårt
Stockholmakontor, där han hade hand om reservdelarna. Nu hör det till saken
att inte alla reservdelar reparerades. En del skulle slängas, och jag bad
Kevin att slänga dem i rätt riktning, varvid jag litet då och då kunde
mottaga en låda med c:a en kubikmeter defekta reservdelar. Av dessa, och
av några delar jag var tvungen att köpa, byggde jag den dator som kom
att utgöra en central funktion i mitt framtida datorarbete.
Senare blev det ett ljusdatasystem som tog all min tid. Jag byggde en
prototyp baserad på Z8, vilken kunde ha programprommet på ryggen.
Jag skrev en ny assemblator för Z8 på Texasdatorn, och det roliga var
åter igång. Z8:an skulle stå för strålkastarstyrningen medan den styrdes
via ett kommunikationsprotokoll jag själv definierat. En annan dator
skulle visa upp snyggare bilder för användaren.
Tanken var att användarprogrammet skulle gå på en PC, medan
denne skickade instruktioner till Z8:an om vad som skulle hända bland
strålkastartan på scenen. Det fungerade som det skulle, med Texasdatorn
som användargränssnitt i stället för den framtida PC:n, men projektet
fick läggas ned när Malmö stad slängde ut oss från den förnäma lokalen
vi ditintills hyrt till ett oförskämt billigt pris.
Jag hade således blivit arbetslös utan att ha lärt mig något om PC:n.
Detta visade sig inte vara särskilt lämpligt, eftersom marknaden behövde
just PC-programmerare, och speciellt sådana som kunde C/C++. För mig var
detta dock bara till fördel. Medan jag hade A-kassa kunde jag i lugn och
ro lära mig om såväl PC:n som C/C++ hemma. Hårdvaran? Som vanligt kunde
jag komma över diverse gamla komponenter och bygga mig en PC, vilken jag
uppgraderat efter hand.
Texasdatorn hade sin roll ända tills jag köpte min begagnade Amiga 500 av
Bo Holm. Den försågs så småningom med en EPROM-programmerare som passade
i expansionsporten. En ny epok startade.
