EPROM-brännare och utvecklingsdator baserad på Intels processor 8080 , farfar till den första PC:ns processor.

Vad har datorn med hönan och ägget att göra? Detta hade jag inte tänkt på förrän jag byggde en egen liten maskin, men när min lilla utvecklingsdator med inbyggd EPROMprogrammeringsmöjlighet stod klar, så fungerade den inte. Naturligtvis, först måste den ha sin systemprogramvara, och den skulle brännas in i ett EPROM... Så här såg i alla fall datorn ut, om man nu kan kalla en så anspråkslös maskin för dator (Ett hexadecimalt tangentbord och en nollkraftssockel saknas på bilden):

Datorn byggdes på två vanliga vearboards, amatörernas standardkretskort. Det gick inte att placera komponenterna tillräckligt tätt för att kortet skulle bli hanterbart i storlek. I stället byggdes det enligt samma princip som ett fyralagers kretskort. Vart och ett av de två korten hade ledningar på båda sidor. Undersidorna använde de förtryckta ledningana, vilka kapats på lämpliga ställen, medan ovansidorna förseddes med tvärgående ledningar. Det övre kortet hade även komponenterna. Om ni tittar på de tre socklarna som har 28 ben, de som sitter direkt bredvid varandra med det märkta prommet i mitten, så ser man att det hade varit omöjligt att ansluta alla benen på ett enda kort. Kretsens ena sida är ansluten till det övre kortet, och den andra går rakt igenom de förtryckta ledningarna och är anslutna till de det nedre kortet. Därigenom är alla tre kretsarnas ben parallellt anslutna, förutom CS, som ju väljer vilken krets som ska svara. De fyra RAM-chippen är kopplade på samma sätt. Schemat och layouten var ett och samma dokument, vilket utgjorde två på varandra liggande blad med markering där genomföring mellan korten gjorts. Hade det funnits utrymme hade jag visat det här, för jag har sparat det. Själva displayen var byggd på ytterligare ett litet kretskort. På det stället är lösningen faktiskt i 6 lager. Displayen visade adressen binärt, men hade sifferdrivers för aktuell databyte, vilken visades i oktal kod, processorns naturliga format. Numera använder man ju alltid hexadecimal kod.

Åter till hönan och ägget. Lösningen på problemet måste vara att man använder en EPROMbrännare som inte är beroende av systemprogramvara. Jag satte ihop en batteridriven burk som kunde 'skjuta' in bits i ett 2708-EPROM när man hade ställt in adress och data med några DIP-switchar (plus två byglar). Lysdioder gav en binär representation av inställt data, och en del av adressen, eftersom lysdioderna inte räckte till hela. Om ni tittar på bilden nedan så ser ni att de högre adressbittarnas lysdioder ersatts med byglar. Själva brännpulsen gjordes i första version genom att en kondensator urladdades, men om man brände fler bits, det vill säga många nollor i en byte, så var man tvungen att ladda ur kondensatorn två gånger. Den varianten höll inte specifikationerna, och när jag hade förstört två stycken 2708:or ersattes kondensatorn med en NE555, och allt fungerade som det skulle.



Men vad skulle det stå i programmet då? Jo här kom den hederliga kodlistan, papper och penna fram. Källkoden, i mnemonics, skrevs på papper. Därefter assemblerade jag den för hand, räknandes adresser, offsets och flitigt utnyttjande kodlistan tills jag kunde den utantill. Sedan var det bara att bränna och testa. I regel gick EPROM:et direkt under UV-lampan efter testet. UV-lampan kom förresten från en skrotad UV-spektrofotometer från Gambro Instrumenta. Tack för det, EPROM-raderare var dyra på den tiden. Om jag hittar källkoden till datorn lovar jag att bifoga den här.

Senare blev datorn så intelligent att man kunde knappa in bytes direkt från tangentbordet, varvid de brändes omedelbart. Därefter föddes nästa generation som kunde mellanlagra i RAM, kontrolleras, och till sist brännas en sida i taget.

Datorn blev fullt brukbar när jag skrivit en RS-232 rutin som kunde ta emot data från mitt andra hembygge, vilket var mer av et hopplock av kasserade reservdelar: en Texas Instruments 990-dator. Mer om den på en annan sida (se huvudsidan).

Den sista användningen av datorn var en tillämpning där den användes för att kontrollera en något modifierad videokamera och en något mer modifierad video, till att redigera. Jag redigerade ihop tagningar från teatern där jag var teknisk chef ett tag, och fick ihop en anspråkslös film om Askungen. EPROM:et var då inte längre ett 2708, utan hade genom ett par generationsskiften bytts mot ett 2532. Prommet är fortfarande märkt med sista versionen: KEX V 3.2 och Video V 2.1. I slutändan ersattes prombrännaren av en Amiga-version, vilket även den var ett hembygge.

Tillbaka till huvudsidan.